Ibland när man forskar i militärhistoria så hittar man guld.
Som den dagen, för många år sedan, då jag i en bok hittade min förfader Daniel von Nandelstadhs memoarer om slaget vid Sundsvall.
Här är hans och hans befäls mustiga berättelse om den sista striden under stora Nordiska kriget.
Förlaga till Kavallerikompaniets standar som förlorades till ryssarna vid Selånger.
Sundsvall våren 1721.
Tidigt om morgonen den 25 maj år 1721 red premiärkornetten vid Jämtlands kavallerikompani Daniel von Nandelstadt med två meniga ryttare i sporrsträck till Galtberget söder om Sundsvall. Där väntades en rysk flotteskader passera inom kort. Nandelstadt siktade snart flotteskadern och konstaterade att:
”Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla fullastade med folk och krigsrustningar”.
Vårdkasarna tändes utefter kusten. På sin väg norrut brände ryssarna Galtströms järnbruk och skövlade Löruddens fiskehamn och Nandelstadt skrev i sina minnesanteckningar:
”…hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Löjtnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle hellre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt uppoffras mot Fiendens myckenhet. I synnerhet som de adjungerade Stadsbor och Bönder icke torde wara att lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning. Men Löjtnant Lindstedt ägde för mycket eld och brawoure att finna sig derwid”.
Nu hade Lindstedt, ledare och löjtnant för kavallerikompaniet inte själv sett flotteskaderns numerär och hoppades kanske att ett skjutande och trummande skulle avskräcka fienden från att landstiga i området. Tricket med att ensam slå på trumma och skjuta av musköter hade Paulus Scharff, kyrkoherden i Hölö prövat med synnerligen gott resultat. Enligt sägnen skulle han ha skrämt ryssarna från att landstiga söder om Stockholm 1719.
Ryssarna kommer
Näst efter middag anlände den ryska flotteskadern till Sundsvall.
Kraftigt artilleri, hade som sagt var, försvararna tyvärr inte tillgång till, vilket i annat fall skulle kunna verka dämpande på villigheten för ryssarna att landstiga. Nu kunde dessa obehindrat landsätta trupper vid Mon söder om staden. En del galärer anföll också med kanoneld rakt mot staden ”skiutandes längs gatorna och hwar han folk märka kunnat”. Samlade på torget stod de 60 jämtlandskavalleristerna och fick den fientliga kanonelden rakt på sig, och tillsammans med den, flygande torvor, stockar och stenar så att man blev tvungen att retirera ut ur staden till västra stadsbron.
Värja funnen efter slaget
Vid västra stadsbron fanns ett uppbåd allmoge och borgare om 150 man under ledning av major Fieandt stationerade. När fiendens överlägsenhet stod klar för Fieandt, som ledde det totala försvaret, såg han ingen annan möjlighet än att ge upp staden, bränna förråden och de nybyggda svenska galärerna i hamnen. Taktiken som han kom att använda sig av, var att långsamt retirera, koncentrera sig på att i möjligaste mån skydda civilbefolkningen och samtidigt undvika att bli kringränd. Han placerade därför sin styrka vid Jämtlandsvägen och lät riva stadsbroarna, kasta upp bröstvärn med spanska ryttare och på nytt fatta posto.
Då ryssarna landsteg i själva staden, flydde hälften av bönderna, men de kvarvarande 77 männen under Fieandt, de 80 jämtlandskavalleristerna under Lindstedts och de 80 båtsmännen under Wibbling, lyckades under en timmes kraftig eldgivning från bägge sidor, hejda ryssarna vid västra bron. Kosackerna och det ryska infanteriet passade under eldstriden på att gå över Selångerån på andra ställen och hotade att omringa svenskarna. Fieandt beordrade då båtsmännen att bränna de kvarvarande efter Selångerån uppdragna galärerna och riva broarna. Efter dessa order finns inga noteringar om båtsmännens öde. Förmodligen flydde de till skogs eller gav sig till fånga. Även de kvarvarande bönderna flydde och kvar ensamma att försvara civilbefolkningen stod jämtlandskavalleristerna och man beslöt att god ordning retirera en bit och upprätta en ny försvarslinje vid Holmbron strax norr om Selångers kyrka. Där lyckades Jämtarna göra två motanfall och för ett tag hejda fienden.
Slutstriden
Ryttarna retirerade sedan ytterligare västerut längs jämtlandsvägen utmed Selångersdalen inför de eskalerande ryska attackerna och slutstriden kom att stå i närheten av Selångers medeltidskyrka. Fieandt skrev:
”Men sedan jag med mitt manskap mig åter i stånd och motvärn uppställt hade, och Fienden sig allt mer förstärkt, råkade jag med honom uti en swår recontre ånyo, att Löjtnanten och Cornetten blefwo dödel:n blesserade…och manskapet mest nederhuggit, så att deraf så wida mig weterligt är, ej mer öfwerblevo än 6 man”.
Kornetten von Nandelstadt dog trots allt inte, utan överlevde sina blessyrer och fångenskapen. Han skrev 50 år senare i sina memoarer om händelsen:
”…när vi åter satt oss vid Valla gård blefvo vi af Ryska infanteriet omringade. Löjtnant Lindstedt blef skjuten vid Valla port, som sedan befanns vara skett af fem pistolkulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fånge…så hade dock min ungdom och ifver den tiden någon satisfaction deri, att väl flere af fienden nedstöttes för min långa wärja, af de då bruklige. 2:re trompetaren vid vårt Cawallerie, Johan Hindric Ruckteshell, en Curländare som följt med från decenten på Seland…hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade väg genom Ryska infanteriet för sig sjelf, jemte 10 à 12 Ryttare, som kommo undan på vägen mot Jemtland, utan widare olägenhet, än att eftersta af dem fingo några lätta styng af de efterträngande kosackerna. Alla öfriga af wår ringa trupp blefwo nedsablade på landswägen wid Valla …”.
Jämtarnas kvartermästare Condreyer tillfångatogs sårad, utplundrades naken och släpades genom de byar som kosackerna hemsökte. Vid en av de bondgårdar som plundrades av soldatesken lyckades Condreyer komma loss och fly på en kosackhäst. Han samlade sedan ihop resterna av manskapet, skaffade dem en fältskär och ledde de överlevande ryttarna till Jämtland.
Major Fieandt lyckades tillsammans med några andra ryttare fly till skogs där de sedan skingrades. Tre kosacker fick syn på Fieandt och satte i ett par mils vild ritt i riktning mot Tuna, efter honom. När han insåg att han inte kunde skaka av sig förföljarna, stannade han och vände sig om för att slåss. Den förste ryssen sköt han med sin pistol,
”…den andre blef jag qvitt genom ett styng av värjan genom lifvet, men den 3:die såsom gewärslös, sprang i detsamma neder af hästen och med en sådan Furie kom mig uppå lifwet, att jag ej kunde eller feck bruka värjan mot honom, utan måste luggas med honom. Dock sedan vi således utmattat varandra, skildes vi med accord vänner åt …”.
Ödeläggelsen av Medelpad
Då allt försvar därmed var utplånat, kunde ryssarna svärma över Medelpad och plundra och bränna allt som kom i deras väg. Sundsvall blev vederbörligen utplundrat och fick sedan se sin bebyggelse stucken i brand, ”blifvandes endast kyrkan och Klockorna från slikt ödesmål frikallade”. Staden brann i ett dygns tid. Ryssarna lär även ha dragit not i hamnen för att leta efter värdeföremål som borgarna hade sänkt ned.
Enligt en tillfångatagen drucken rysk soldat vid namn Kulikoff, som man hittade när den ryska eskadern lämnat Medelpad, fanns det bland ryssarna före detta svenska officerare som kallade sig tyskar och tillfångatagna lotsar som hade väglett ryssarna på deras Norrlandsraid. Daniel von Nandelstadt som sårad togs till fånga och den druckne ryssen Kulikoff gav en samstämmig bild av vad de fåtaliga svenskarna hade haft att slåss mot. Uppskattningsvis en rysk styrka på omkring 500 kosacker och cirka 6000 man infanteri – och sjöfolk.
Ryssarna hemsökte även de omkringliggande byarna och tätorterna som exempelvis Alnön, Rödön, Härnösand och Timrå med brand och plundring. Man skonade dock kyrkorna förutom inventarierna som man tog med sig. De ryska soldaterna hade fått order att ta all nötboskap som de kunde komma över, och att endast ersätta förlorade hästar med nya (det vill säga att inte ta fler än som behövdes). Civilbefolkningen tycks ha klarat sig utan allt för mycket av våldtäkter och mord. När eskadern lämnade Medelpad med 234 stycken hemman och två järnbruk nedbrända bakom sig, var galärerna så överlastade av plundrade föremål, att skeppen ”borrade sig djupt ner i Bottenhavets lugna vattenspegel”.
Enligt Fieandts redogörelse efter striden var en av de största besvikelsen för honom, den egna befolkningens plundrande av sina olyckliga bröder: ”utan löpande nu på wägar och i skogen samt röfwa och utplundra vad de flycktande undan Fienden ej öfverkommit, så att det nu är än beklagansvärt…”.
Så slutade det sista slaget under det stora nordiska kriget.
Soldaterna vid Sundsvall
Jämtarna som fick till uppgift att försvara Sundsvall var en blandning av vältränade veteraner och bondpojkar. Utrustningen var att döma från ett brev daterat den 9 mars 1721, ett hopkok av olika modeller och ursprung, kort sagt, utsliten och bristfällig. Man behövde allt från stigbyglar och hölster till uniformer och schabrak. Officerskåren var däremot vältränad och i högsta grad lämpad för sin uppgift. På grund av deras gedigna erfarenhet brakade inte försvaret ihop för övermakten. Officerarna vid Sundsvall hade erfarenhet från allsköns bataljer runtomkring i Finland, Livland, Kurland, m.fl. Krigsskådeplatser. Speciellt major Fieandt hade varit med i ett otal drabbningar, ända tillbaka sedan slaget vid Narva år 1700.
De meniga ryttarna var mestadels infödda jämtar som bodde i torp kring centrala Storsjöbygden.
Kornett vid Jämtland kavallerikompani 1721
Jämtlands dragonregemente som på grund av rysshärjningarna placerats i Gävle, var våren 1721 med och hindrade ryssarna från att bränna staden. Ryssarna seglade då vidare norrut, gjorde strandhugg och satte iland plundrande kosackförband på vägarna i Gästrikland – Hälsingland. Det var i detta kaotiska skede som den karolinske veteranen Henrik Fieandt fick order om att trumma ihop försvaret av Sundsvall, som man anade skulle komma att stå näst i tur att hemsökas av ryssarna. På sin brådskande ridväg norrut blev Fieandt under två dygn hejdad i Gästrikland av plundrande kosacker.
Fieandts dom över sundsvallarna
Försvaret skulle komma att bestå av Jämtlands kavallerikompani på omkring 80 man, 80 båtsmän och en allmoge- och borgarmilis i Medelpad på omkring 150 man. Försvararna saknade som sagt var understöd av artilleri förutom några små ”stycken” som hade tagits från båtar och gårdar. Det faktum att det var så svårt att få ihop mer än 150 medelpadingar och inte som önskats 7 – 800 man, fick Fieandt att efteråt i hårda ordalag anklaga “Sundsvallarna” och medelpadingarna för deras ”tröga och nachlässiga art”.
22 stycken döda jämtar begravdes efteråt i Selånger kyrka och efter freden kom de överlevande sju fångarna som varit i S:t Petersburg, tillbaka till Sverige. 47 % av styrkan i Jämtlands kavallerikompani hade dött.
Efter slaget vid Sundsvall brände ryssarna vidare norrut längs Norrlandskusten utan motstånd. Och på hösten 1721 kom freden i Nystad. Därmed var det stora nordiska kriget och Sverige roll som stormakt definitivt slut.
Ordlista:
Accord Överenskommelse
Adjungerade Tillfälligt upptagna i ett försvar (ett uppbåd)
Blesserade Sårade
Bussar Soldater
Curländare Kurländare, en person från Kurland i Lettland
Fatta posto Postera sig
Fältskär Militärläkare
Harwärjan Flykt (ta till harvärjan, fly)
Premiärkornett Officersgrad över sekundkornett och under löjtnant
Recontre (renconter) Sammandrabbning
Soldatesk En hop tygellösa och råa soldater (vanligen utan befäl) NE
Källor:
- Petri, G., Armfeldts karoliner 1718-1719, Stockholm 1919.
- Xxxxx, Y., Död på fjället, Fältjägaren nr 39, östersund 1968.
- Karolinska förbundets årsbok 1990. http://www.karolinska-forbundet.org/
- Uddgren, H.E. (redaktör), Kungliga Bohusläns Regemente och dess hembygd, Uddevalla 1961.
Nandelstadhs memoarer över drabbningen
År 1721 d. 24 maii ankom ifrån General Hammilton, som en chef commenderade Arméen wid Gefle, en extra påst till Sa: Lieutnanten Lindstedt, med ordres at han skulle hålla stånd wid Sundswals stad och conservera såwäl Staden som landet emot 15 à 1600 Ryssar, som torde försöka at landstiga. D. 25 maii bittida om morgonen tog jag 2: ne Ryttare med mig och giorde en ritt till Galtberget wid pass 1(8 mil utom staden, där Ryska Eskuadren skulle passera. Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla full lastade med folck och krigsrustningar, som tycktes wida öfwerstiga det af General Hammilton nämnda antal.
Jag har bewistat finska Krigstillfälligheterna wid Capuriens och Kexholms Slott, Kymmenegård, Pelkane, Kyro och Kaumiström från år 1706 till 1716, samt Norska fälttåget 1718 och icke kändt den Krigslyckan, att äga hela sidor fulla af meriter och bewistade actioner, utan märcken deraf, eller hafwa sedt fienden i ögonen, dock war mig ofwan nemnde aspekt ganska brydsam, i anseende till wårt ringa manskap, hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Lieutnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle häldre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt upoffras mot fiendens myckenhet, i synnerhet som de adjungerade Stadsboer och Bönder icke torde wara at lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning; men Lieutnanten Lindstedt ägde för mycken eld och brawoure at finna sig derwid.
Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången.
Och ehuru jag nu på min ålder nog kan finna, at folcködning i fåfänga och när öfwerstens afsigt icke dermed winnes, är föga hedrande, så hade dock min ungdom och ifwer den tijden någon satisfaction deri, att wäl flere af fienden ned stöttes för min långa Wärja, af de då brukelige. 2:re trompetaren wid wårt Cavallerie Johan Hindric Ruckteschell, en Curländare som fölgt med frå decenten på Seland, och år 1740 i armod dödde på Trompetare bostället Sillje i Rödön och Jämtland,
hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade wäg genom Ryska infanteriet för sig sielf, jemte 10 a 12 Ryttare, som kommo undan på wägen mot Jemtland, utan widare olägenhet, än att de efterste af dem fingo några lätta styng af de efter trängande Kosackerna. Alla öfrige af wår ringa trouppe blefwo nedsablade på landswägen wid Walla, utom Lieutnant Lindstedt jag, som då war Cornett, samt Corporal Pihlfeldt, begge trompetarna och fyra gemena, som fördes fångna först till Sundswall och sedan till Pettersburg, hwarefter erfors, at Ryska flottan haft 7000 man infanterie och 600 Kosacker, under General Laskis commando. Lindstedt dödde af sine blessyrer den 12 Junii därpå följande; men wi öfriga återkommo till Swerrige efter 10 månaders fångenskap. Innan Ryssarne afseglade bärgade de först sina döda och blesserade, hwilka wäl woro så många om icke flera än å wår sida; den Koppar, tenn och andra siunkande waror som Sunswalls borgerskap nedsänkt i ån, blefwe af Ryssarne med not uppfiskade; Staden sattes i brand, allenast blef Kyrkan skont. Bland de wåra döda som skulle begrafwas, war ock Qwartermästaren Candreijer, hwilken wid, och lefde öfwer år 1730. Mera kan jag mig icke påminne om denne ledsamma affären.
Heljesund den 20 December 1771.
Daniel von Nandelstadt
Lieutnant
